I måndags hände något ofattbart. Ofattbart underbart, något jag längtat efter i åtta månader. Från att ha gråtit ögonen ur mig av olycka, tampats med stela knän och förtvinande muskler och sviktande självkänsla så var det plötsligt dags. Dagen D. Dagen då jag snörde på mig fotbollsskorna och ställde mig på planen igen.

Trånga höga strumpor, hårt snörade skor, ett och ett halvt varv med tejp runt flärpen på mina copa, fylla vattenflaskan och springa ut till planen. Klappret mot market, sen den mjuka planen. Springa, hoppa, skjuta. Göra mål. Stå och passa, tvåtouch och entouch, nicka, ta ner bollen, göra inlägg, göra allt som jag gjorde förut. Plötsligt var det inte en dröm. Det var inte längre omöjligt.

Jag ska aldrig mer ta fotbollen för givet! Jag njöt av varenda sekund av träningen och jag njuter av den fruktansvärda träningsvärken jag fortfarande har. Lyckorus.

Jag har haft fullt upp med skolan nu, är inne på sluttampen. Sjukgymnastiken har trappats upp, nu får jag köra hårdare och mer löpning. Snabba fötter och slalombanor med boll. Igår körde jag även styrkemätning. Gick väl över förväntan. Av två av tre test hade jag precis på gränsen till 90% eller över. Men så kom det till att hålla emot med baksidan. Förrädaren. Jag fick 71%, vilket är 19% under gränsen. Fy sjutton. Men jag ska jobba på den nu framöver så det kommer fixa sig.

Jag vill även i detta inlägg skänka en tanke till en lagkamrat till mig som drog av korsbandet för en månad sen. Jag vill verkligen hjälpa henne genom detta och jag kan visa att det går, även när det verkar omöjligt. Jag vet att när man kommer ur helvetet är man starkare mentalt.

Impossible is nothing.