Long time no see, huh?

Nä, men det var riiiiiiktigt länge sen jag skrev sist. Jag har varit på alla möjliga sorters äventyr; språkresa, gothia, solsemester och segling. Har haft semester från både skolan och från korsbandsbubblan jag varit instängd i sen september förra året.

Så, för att börja med gothia då.. Mitt mål som jag satte upp i början av skadeperioden var att jag skulle göra comeback igen i gothia. Det var lång tid kvar och det var ju självklart att jag skulle lira. Efter operationen lät det inte riktigt så.. "Hur fan ska jag klara det? Det kommer aldrig att gå!", så lät det ungefär.

Tiden gick och smärtan från operationen avtog. Jag passerade den magiska tremånadersgränsen och allt blev plötsligt tusen gånger lättare. Eller, ja inte träningen men smärtan och det iallafall. Sen gick tiden fort, jag fick börja springa, jag stretchade och blev vigare, jag blev starkare och gothia var inte så långt bort längre. Sen var det dags för det fruktade styrketestet..

Efter allt slit så var jag fortfarande för svag i baksida lår. Detta medförde en större risk för att skada mig, och min sjukgymnast sade "Jag avråder dig från att spela Gothia"
Och jag bröt ihop.

Men ett par dagar efteråt så insåg jag själv att det inte skulle funka, jag hade dessutom opererats två gånger och haft problem med svullnad länge. Jag bet ihop och försökte in i det sista att träna upp styrkan i låret men det räckte inte till. Laget åkte ner till Göteborg och spelade. Jag åkte ner till Göteborg och tittade.

Det var jobbigt att bara få titta och inte spela, jag har aldrig vart så sugen på att spela som då. Men jag var för svag, och att riskera en skada på Göteborgs gropiga gräsplaner var inte aktuellt. Jag samlade istället kämpaglöd hela veckan, och är nu fast besluten att träna så mycket jag kan och göra comeback i höst istället.

Jag har tränat ett par gånger nu och ja, det går väl inte toppen. Jag är långt ifrån i toppform, men det finns inget annat att göra än att träna. Det är inte så läskigt längre, men det är frustrerande. Att inte kunna göra vissa rörelser längre, att musklerna i benet blir trötta efter tre minuters intensiv träning med boll, eller att det plötsligt hugger till av smärta och man inte förstår varför. Men jag blir inte panikslagen längre, och inte ledsen. Jag blir bara förbannad och biter ihop.

För det ska gå.