Att snubbla på mållinjen
Nä, men det var riiiiiiktigt länge sen jag skrev sist. Jag har varit på alla möjliga sorters äventyr; språkresa, gothia, solsemester och segling. Har haft semester från både skolan och från korsbandsbubblan jag varit instängd i sen september förra året.
Så, för att börja med gothia då.. Mitt mål som jag satte upp i början av skadeperioden var att jag skulle göra comeback igen i gothia. Det var lång tid kvar och det var ju självklart att jag skulle lira. Efter operationen lät det inte riktigt så.. "Hur fan ska jag klara det? Det kommer aldrig att gå!", så lät det ungefär.
Tiden gick och smärtan från operationen avtog. Jag passerade den magiska tremånadersgränsen och allt blev plötsligt tusen gånger lättare. Eller, ja inte träningen men smärtan och det iallafall. Sen gick tiden fort, jag fick börja springa, jag stretchade och blev vigare, jag blev starkare och gothia var inte så långt bort längre. Sen var det dags för det fruktade styrketestet..
Efter allt slit så var jag fortfarande för svag i baksida lår. Detta medförde en större risk för att skada mig, och min sjukgymnast sade "Jag avråder dig från att spela Gothia"
Och jag bröt ihop.
Men ett par dagar efteråt så insåg jag själv att det inte skulle funka, jag hade dessutom opererats två gånger och haft problem med svullnad länge. Jag bet ihop och försökte in i det sista att träna upp styrkan i låret men det räckte inte till. Laget åkte ner till Göteborg och spelade. Jag åkte ner till Göteborg och tittade.
Det var jobbigt att bara få titta och inte spela, jag har aldrig vart så sugen på att spela som då. Men jag var för svag, och att riskera en skada på Göteborgs gropiga gräsplaner var inte aktuellt. Jag samlade istället kämpaglöd hela veckan, och är nu fast besluten att träna så mycket jag kan och göra comeback i höst istället.
Jag har tränat ett par gånger nu och ja, det går väl inte toppen. Jag är långt ifrån i toppform, men det finns inget annat att göra än att träna. Det är inte så läskigt längre, men det är frustrerande. Att inte kunna göra vissa rörelser längre, att musklerna i benet blir trötta efter tre minuters intensiv träning med boll, eller att det plötsligt hugger till av smärta och man inte förstår varför. Men jag blir inte panikslagen längre, och inte ledsen. Jag blir bara förbannad och biter ihop.
För det ska gå.
Det mentala
Impossible is nothing.
I måndags hände något ofattbart. Ofattbart underbart, något jag längtat efter i åtta månader. Från att ha gråtit ögonen ur mig av olycka, tampats med stela knän och förtvinande muskler och sviktande självkänsla så var det plötsligt dags. Dagen D. Dagen då jag snörde på mig fotbollsskorna och ställde mig på planen igen.
Trånga höga strumpor, hårt snörade skor, ett och ett halvt varv med tejp runt flärpen på mina copa, fylla vattenflaskan och springa ut till planen. Klappret mot market, sen den mjuka planen. Springa, hoppa, skjuta. Göra mål. Stå och passa, tvåtouch och entouch, nicka, ta ner bollen, göra inlägg, göra allt som jag gjorde förut. Plötsligt var det inte en dröm. Det var inte längre omöjligt.
Jag ska aldrig mer ta fotbollen för givet! Jag njöt av varenda sekund av träningen och jag njuter av den fruktansvärda träningsvärken jag fortfarande har. Lyckorus.
Jag har haft fullt upp med skolan nu, är inne på sluttampen. Sjukgymnastiken har trappats upp, nu får jag köra hårdare och mer löpning. Snabba fötter och slalombanor med boll. Igår körde jag även styrkemätning. Gick väl över förväntan. Av två av tre test hade jag precis på gränsen till 90% eller över. Men så kom det till att hålla emot med baksidan. Förrädaren. Jag fick 71%, vilket är 19% under gränsen. Fy sjutton. Men jag ska jobba på den nu framöver så det kommer fixa sig.
Jag vill även i detta inlägg skänka en tanke till en lagkamrat till mig som drog av korsbandet för en månad sen. Jag vill verkligen hjälpa henne genom detta och jag kan visa att det går, även när det verkar omöjligt. Jag vet att när man kommer ur helvetet är man starkare mentalt.
Impossible is nothing.
100417 - Korsband
Den här veckan har jag fått börja springa på löpband! Förutom att det kändes lite ovant så var det jätteroligt och härligt, jag har längtat efter att få springa! Har också börjat med el igen, har haft smärta vid knäskålen pga svaga muskler så med hjälp av strömmen bygger jag muskler snabbare och smärtan försvinner gradvis. De var de nya övningarna, annars körde jag de vanliga övningarna; cross trainer, benpress, bencurl, benspark, bålövningar, utfallsgång, draken, benböj och stretching.
Nästa vecka ska jag börja min två veckor långa prao, som kommer ligga rätt långt ifrån artro. Trots det ska jag försöka komma dit en gång och träna med sjukgymnast och ska då få köra idioten och mer fartfyllda övningar. Ska få upp tempot och konditionen nu! Sen ska jag köra två gånger på egen hand, får se hur det går men tror det ska fungera bra.
Det var lite om knät för er som ville veta, snart kommer lite bilder!
"Bojkotta rosa leksaker"
Jag har ju pratat om jämnställdhet förut, och eftersom jag gärna diskuterar det så tänkte jag köra det en gång till.
Igår hittade jag denna artikel i aftonbladet, och jag blev faktiskt irriterad.
Precis som det står i artikeln så är det ständigt kvinnor och flickor som ska ändra sig. Det är alltid vi som ska kämpa för att få mer respekt och då ska vi ändra vårt beteende. Trots att jag tycker att det ska vara jämnställt mellan kvinnor och män så tycker jag att detta är lite att överreagera.
Nu menar dom att man inte bör köpa rosa saker till flickor. Varför denna ständiga färgdiskussion? Varför ska rosa alltid förknippas med flickor? Jag känner flera killar som har rosa tröjor mm och det är ingen stor sak. Självklart kan jag se i vissa affärer att den del med flickkläder är väldigt färggrann medan pojkdelen är mer mörk och naturfärgat, men tack och lov har det sakta börjat ändrats. Men samtidigt så kan man ju inte neka de flickor som vill ha rosa kläder? Och inte heller bör man neka pojkar som vill ha det.
Låt barnen ha på sig de färger dom vill. Det är de vuxna som ger barnen den uppfattning om att rosa är flickigt, och om de vill ha det mer jämnställt så lär dom barnen att dom ska undvika rosa om dom vill ha ett jämnställt samhälle. Sluta upp med att ge barnen den uppfattningen! Det sitter inte i färgerna så länge vi inte drar de paralellerna mellan flicka och rosa. Det hela sitter i beteende, om det ska bli mer jämnställt så ska vi tänka på hur vi uppfostrar barnen. Låt flickorna leka med traktorer om dom vill, låt pojkarna leka med dockor om dom vill, men tvinga inte flickan som vill leka med barbie att leka med actionman bara för att du tror att du annars kommer medverka till denna stora skillnad mellan kvinnor och män.
Att en pojke bär rosa tröja betyder inte att han är gay, han är inte en fjolla eller något sånt. Han får väl ha rosa om han vill. Om vi inte stämplar färgen rosa med flickstämpel så kommer ni nog se att det kommer jämna ut sig där med. Låt barnen leka med de leksaker dom vill, tvinga inte på dom något dom inte gillar och ta inte heller ifrån dom det dom älskar att leka med. Sluta ladda vissa färger och leksaker med den innebörd som att den skulle vara feminim eller maskulin. Leksak som leksak, färg som färg.
Att man låter sin flicka bära rosa innebär inte att man struntar i jämnlikhet, så länge man inte särbehandlar barnen pga färg så blir det jämnlikt. Det gäller att ge barnen rätt uppfostran och uppfattning.
Medan flera hävdar att flickor ska bojkotta rosa så är det inte tal om att kanske man bör köpa rosa saker till sin pojke. Testa att ge pojkar rosa kläder, ge dom dockor och se om dom gillar det. Så länge dom inte protesterar så är det okej att ge dom saker som tidigare ansetts vara flickigt. Tvinga inte på dem det bara. Om pojken finner mer intresse i att gräva i sanden med grävskopan så får han göra det, men var inte rädd för att ge honom en docka och se om han tycker det är roligare.
Sedan måste vi alla skärpa oss.
Hur kommer det sig, att en maskulin flicka kommer lättare undan än en feminim pojke?
Det är allas ansvar att behandla alla lika. Människa som människa. Om vi slutar stämpla och dra paraleller så kommer det att påverka samhället positivt på lång sikt.
Zlatan är Zlatan
En unik fotbollsspelare, han som gör målen som inte ska gå att göra, han gör det som ingen annan trott var möjligt, han är det så många drömmer om och strävar efter.
Han är Zlatan Ibrahimovic.
The rest is still unwritten
Jag har alltid tyckt om att skriva, jag minns att jag satt och skrev när jag var yngre. Jag fick en gammal, skruttig skrivmaskin av mina farföräldar som jag brukade knappa på. Jag minns ett par historier jag skrev, trots min unga ålder skrev jag historier om mord, om familjer i krig, om magiska grytor och om rån. Den jag skrev om rån har jag fortfarande kvar, och jag är riktigt stolt över den.
Jag gick i trean och fick i uppgift att skriva en historia, om vad man ville. Jag började genast fundera och jag grubblade länge på vad jag skulle skriva om. Läraren gav oss papper att göra en tankekarta på, hon påminde oss flera gånger om hur viktigt det var att planera sin historia. Men jag kunde aldrig planera, jag ville bara skriva och se hur historierna formades på det vita pappret. Ord blev till meningar, meningar blev till stycken, stycken blev till en hel novell. Så jag låtsades göra en tankekarta, och sen när jag kom hem satte jag mig genast vid datorn och öppnade word. Det var först då jag lät mig försvinna bort i fantasin.
Jag lät fingrarna knappa på knapparna, jag började med en liten nyckelmening, och vips så kom jag på vad som skulle hända sen. Flickan var och köpte lördagsgodis med sin bästis, plötsligt kommer två rånare in, en man blir skjuten och rånarna tar en gissla; gisslan blir såklart flickan. Och så fortsätter historien. (Jag kan lägga upp den här på bloggen senare kanske, om det finns intresse..?)
Att bli författare var en av mina drömmar när jag var yngre, och jag vet inte om jag fortfarande drömmer om det, men jag älskar att skriva. Jag älskar både att skriva och att läsa, och jag skulle inte ha något emot att senare (när jag börjar gymnasiet) att gå någon sorts journalist-linje. Jag har utvecklats i mitt sätt att skriva, och när jag läser böcker så brukar jag bli inspirerad, och jag vill göra samma sak när jag skriver som när jag fotar; fånga en viss känsla. Jag brukar alltid skriva detaljerade historier (och dom blir alltid för långa, och vi har olika gränser på hur lång vår novell får vara i svenska, en dum gräns tycker jag).
Just nu håller jag på att skriva en ny novell (svenskaläxa) om kärlek, eller snarare sagt; olycklig kärlek. Det handlar om en tjej som gillar en kille, och killen är i sin tur både dödligt kär och dödligt sjuk i leukemi. Han döljer sin sjukdom länge, men en kväll måste han åka in till sjukhuset och då får flickan reda på situationen. Han har bara ett par dagar kvar att leva, och han kan inte tänka sig något bättre än att spendera sina sista dagar med sitt livs kärlek. Flickan är ju helt förkrossad, hon älskar ju honom och vill inte att han ska försvinna. Men hon måste försöka acceptera, och vara stark för honom.
Det jag vill få fram i historien är budskapet; kärlek är det bästa som finns i livet. Och när flickan i historien frågar om det är något han alltid drömt om att få göra innan han dör så svarar han "Jag har alltid drömt om att få träffa någon som betyder mer än allt annat, och det har jag gjort. Jag har träffat dig."
Jag har alltid tyckt om en viss typ av historier; historier som innehåller kärlek och en speciell tvist, någonting hemskt kanske händer som förändrar allt. Men kärlek är nyckeln till en bra historia, det spelar ingen roll vilken slags kärlek; lycklig kärlek, olycklig kärlek, syskonkärlek, kärlek till ett djurm kärlek till en sport eller kärlek till något annat, kärlek finns i så många olika former.
Jag vet inte varför jag skriver ett helt inlägg om hur mycket jag gillar att skriva och så, men när man fått skriva av sig så mår man så mycket bättre. Se bara på hur många bloggar det finns, många tycker om att få skriva av sig ibland. :)
Det svåraste är att acceptera
Bortgift mot sin vilja
I fredags dog Fawziya Abdullah Youssef, hon kom från Jemen och dog när hon krystade fram sitt dödfödda barn.
Hon var 12 år.
Fawziya blev bortgift till en äldre man när hon var 11 år, hon fick då sluta skolan i samband med giftemålet. Året därpå blev hon gravid. Det står även att hon blev bortgift eftersom att hennes familj var fattig och hennes far led av njursvikt.
Jag har alltid varit starkt emot att unga flickor blir bortgifta mot sin vilja, oftast är det någon av föräldrarna som är sjuka och de behöver pengar för att överleva. Då väljer de att sälja sin dotter till en främmande man, som oftast är mycket äldre.
Jag förstår inte hur de tänker, det vore som om flickor är ett objekt som man kan byta bort mot pengar, krisar det så är det flickan som offras.
Jag skulle inte kunna föreställa mig hur det skulle kännas att vid så ung ålder tvinga lova någon att älska den i nöd och lust, när jag inte vill gifta mig, när jag knappt känner mannen. Jag är så oerhört tacksam att jag bor i ett land där det inte finns något sånt tvång.
Det är nästan omöjligt att inte bli berörd av denna artikel, hon var ju bara ett barn! Jag är bara två år äldre, och tanken på att gifta mig och skaffa barn nu är ju obefintlig. Jag vill vänta tills jag börjat jobba, fått en stabil ekonomi och såklart någon att ha barnet med, och jag skulle gärna ha fyllt åtminstone 25 innan jag skaffar barn - men det är just det de här flickorna inte har. De har inget val.
De kan inte planera sin egen framtid, för det är inte deras framtid, deras framtid är hela familjens framtid.
Giftermål innebär pengar i de fattiga länderna, här är det en självklarhet att det innebär kärlek..
Så jag vill i detta inlägg skänka en tanke åt Fawziya och alla andra flickor som fått gifta sig mot sin vilja.
Det är så tragiskt alltihop.
Jag går i skolan, är med kompisar och gör det jag tycker är roligt varje dag.
I andra länder är jämnåriga flickor fruar och mammor.
Så ska det ju inte få vara.
"Damfotboll är inte riktig fotboll"
På facebook finns det 8 svenska grupper som har samma budskap: Förbjud damfotboll. De åtta grupperna har tillsammans 3000 medlemmar, det är 3000 människor som inte vill att tjejer ska ha samma rättigheter som killar. Jag har spelat fotboll sen jag var åtta, och när jag var 9-10 år var min dröm att bli fotbollsproffs. Jag brukade alltid kolla på när svenska landslaget spelade och ville också vara sån, jag ville också göra mål för en fullsatt arena.
Men sen växte jag upp.
Jag växte upp och insåg att det inte skulle bli så. För folk är emot en.
Jag har flera gånger gråtit av ilska, av hat. Jag har haft killar i min närhet som diskriminerat mig och fått mig att tro att jag inte kommer att komma någonstans för att jag är tjej. Som att det är mig det är fel på.
Och jag har flera gånger sagt ifrån. Jag har försvarat mig själv och försökt få dem att förstå att jag visst kan bli något, att jag visst är duktig.
Men det är som att prata med en vägg. För de är damfotboll (liksom många skriver i dessa grupper på facebook) inte riktig fotboll. Det är fjollboll, fjuttboll, flatboll osv.
Jag blir bara illamående när jag ser och hör talas om sånt här.
Vad är ni så rädda för?
Är ni rädda för förändring?
Hur kan någon hata en så mycket för ens kön?
Tror ni att ni kan förbjuda oss från att göra det vi älskar?
Jag är tjej, jag är fotbollsspelare, jag är duktig och jag kan bli något.
Så är det bara.
Bakom kameran..
....Foto
....2008 -
....Foto
...Kompisar:
