Jag känner för att skriva av mig, så för er som inte orkar läsa, skippa detta inlägg..

---

Jag har alltid tyckt om att skriva, jag minns att jag satt och skrev när jag var yngre. Jag fick en gammal, skruttig skrivmaskin av mina farföräldar som jag brukade knappa på. Jag minns ett par historier jag skrev, trots min unga ålder skrev jag historier om mord, om familjer i krig, om magiska grytor och om rån. Den jag skrev om rån har jag fortfarande kvar, och jag är riktigt stolt över den.

Jag gick i trean och fick i uppgift att skriva en historia, om vad man ville. Jag började genast fundera och jag grubblade länge på vad jag skulle skriva om. Läraren gav oss papper att göra en tankekarta på, hon påminde oss flera gånger om hur viktigt det var att planera sin historia. Men jag kunde aldrig planera, jag ville bara skriva och se hur historierna formades på det vita pappret. Ord blev till meningar, meningar blev till stycken, stycken blev till en hel novell. Så jag låtsades göra en tankekarta, och sen när jag kom hem satte jag mig genast vid datorn och öppnade word. Det var först då jag lät mig försvinna bort i fantasin.

Jag lät fingrarna knappa på knapparna, jag började med en liten nyckelmening, och vips så kom jag på vad som skulle hända sen. Flickan var och köpte lördagsgodis med sin bästis, plötsligt kommer två rånare in, en man blir skjuten och rånarna tar en gissla; gisslan blir såklart flickan. Och så fortsätter historien. (Jag kan lägga upp den här på bloggen senare kanske, om det finns intresse..?)

Att bli författare var en av mina drömmar när jag var yngre, och jag vet inte om jag fortfarande drömmer om det, men jag älskar att skriva. Jag älskar både att skriva och att läsa, och jag skulle inte ha något emot att senare (när jag börjar gymnasiet) att gå någon sorts journalist-linje. Jag har utvecklats i mitt sätt att skriva, och när jag läser böcker så brukar jag bli inspirerad, och jag vill göra samma sak när jag skriver som när jag fotar; fånga en viss känsla. Jag brukar alltid skriva detaljerade historier (och dom blir alltid för långa, och vi har olika gränser på hur lång vår novell får vara i svenska, en dum gräns tycker jag).

Just nu håller jag på att skriva en ny novell (svenskaläxa) om kärlek, eller snarare sagt; olycklig kärlek. Det handlar om en tjej som gillar en kille, och killen är i sin tur både dödligt kär och dödligt sjuk i leukemi. Han döljer sin sjukdom länge, men en kväll måste han åka in till sjukhuset och då får flickan reda på situationen. Han har bara ett par dagar kvar att leva, och han kan inte tänka sig något bättre än att spendera sina sista dagar med sitt livs kärlek. Flickan är ju helt förkrossad, hon älskar ju honom och vill inte att han ska försvinna. Men hon måste försöka acceptera, och vara stark för honom.

Det jag vill få fram i historien är budskapet; kärlek är det bästa som finns i livet. Och när flickan i historien frågar om det är något han alltid drömt om att få göra innan han dör så svarar han "Jag har alltid drömt om att få träffa någon som betyder mer än allt annat, och det har jag gjort. Jag har träffat dig."

Jag har alltid tyckt om en viss typ av historier; historier som innehåller kärlek och en speciell tvist, någonting hemskt kanske händer som förändrar allt. Men kärlek är nyckeln till en bra historia, det spelar ingen roll vilken slags kärlek; lycklig kärlek, olycklig kärlek, syskonkärlek, kärlek till ett djurm kärlek till en sport eller kärlek till något annat, kärlek finns i så många olika former.

Jag vet inte varför jag skriver ett helt inlägg om hur mycket jag gillar att skriva och så, men när man fått skriva av sig så mår man så mycket bättre. Se bara på hur många bloggar det finns, många tycker om att få skriva av sig ibland. :)