Som ni kanske vet så skadade jag mig i söndags, jag skadade mitt inre ledband, drog av korsbandet och dom misstänker att jag har skadat menisken i högerknät. Det har nu gått fem dagar sen det hände och de har såklart varit fyllda med smärta, tårar och lite mer smärta. Bara att ta på sig upp ur sängen, ta på sig kläder och ta på sig skorna är en stor ansträngning, och att ta sig till tunnelbanan är en stor utmaning. Men jag har klarat det, jag har kämpat och lyckats. Men fortfarande finns det saker jag kämpar med, en av dom är att acceptera.

Acceptera det som har hänt, acceptera att jag är på ett sätt handikappad och att jag inte kan klara allt själv, utan behöver hjälp. När jag är ute bland folk, t.ex. när jag är på väg till skolan, så tittar folk. Det får dom göra, det ser ju rätt konstigt ut med en ortos på benet och kryckor, men det är själva sättet. Jag vet inte om jag inbillar mig, men dom ser på mig som om det vore synd om mig, "stackars dig" liksom. Och det är ju sant antar jag, men jag har själv svårt att acceptera det.

Jag har alltid varit stark och självständig, och alltid sagt att jag kan klara allt själv. Och plötsligt kan jag inte det. Jag kan inte göra allt själv. För mig är det nästan pinsamt att be om hjälp, för jag är inte van. Men under dom här dagarna har jag lärt mig jättemycket. Jag har fortfarande inte accepterat, men jag är på god väg.

Just nu är jag handikappad och behöver hjälp med en del, och jag har lärt mig att det inte är fel. Man får be om hjälp, och det är inte pinsamt. Det behöver alla ibland och när jag känt mig som världens jobbigaste person som behöver hjälp med att bära böcker, att hämta mat osv, så har jag alltid tänkt på ett annat sätt. Om någon av mina kompisar skulle hoppa på kryckor och skulle behöva hjälp med samma saker, skulle jag hjälpa den?

Det skulle jag, utan att tveka.